Jag är totalt däckad. Det är som att hela himlen har rasat ner över mig.
Innerst inne trodde jag nog att han skulle komma tillbaka. Som han alltid har gjort innan.
Han lämnade mig fyra gånger på tre år. Varje gång tog jag tillbaka honom, min kärlek hade liksom inga gränser. Jag utplånade mig själv och alla mina regler. Jag blev en likstel, livrädd människa som gick i ständig skräck över att bli lämnad.

Jag hade ju inte fel! Oj, vad jag blev lämnad. Gång på gång.
Läxan gick aldrig in. Hoppet och kärleken gick bortom allt sans och förnuft.
Nu har han träffat någon annan.
Och all smärta, som jag har tryckt undan från föregående uppbrott, trycker ner mig i sängen som om jag blivit överkörd av ett ånglok. Jag orkar inte äta, röra mig, knappt andas eller öppna ögonen.
Allt kommer fram. Allt han har gjort. Allt han har sagt. Alla gånger han har sårat mig.

Jag ändrade på allt jag kunde för att passa in i hans mall. Av hur den perfekta tjejen skulle vara.
Hon städar, hon lagar mat, hon passar upp. Hon är snygg, men inte för snygg. Hon sminkar sig lagom mycket, hon är smal. Hon är utåtriktad, hon underhåller när inget annat finns tillhands. Hon är välutbildad, hon tjänar mycket pengar, hon har många vänner, hon är en bra värdinna, hon lever ett eget liv men ger upp allt när han ringer. Hon passar hans barn, hon tvättar, hon diskar, hon har ett leende på läpparna 24/7 och GUD förbjude om hon höjer rösten.


Problemet är att jag är en helt vanlig tjej.
Jag städar, men kan stöka till. Jag lagar mat, som ibland blir bränd. Jag står för många timmar framför spegeln. Jag gråter när jag blir ledsen, jag skäller när jag blir arg. Jag är blyg ibland, och jag har svårt för falska människor som endast ser yta och flärd. Jag orkar inte vara trevlig mot dem! Jag gillar sovmornar, jag somnar i soffan. Jag anser att man kan hjälpas åt om hemmet ska vara pedantskött. Jag har inget toppjobb men vill ha någon som tror på mig och stöttar mig till toppen, inte nån som ser ner på mig och anser att jag saknar driv.
Jag är inte rik och jag har inte alltid koll på mina känslor, jag är inte en supermodell och jag har hellre färre riktigt goda vänner än många bekanta tidsfördriv.

Grejen är de som älskar mig på riktigt, de ser allt det där. Men de ser nåt annat också. De ser en djup och ärlig människa. De ser någon som älskar av hela sitt hjärta och ger efter all sin förmåga. De ser någon som ger kärlek och empati varenda dag i sitt liv, såväl genom sitt arbete som till sin familj och sina vänner. De ser någon som är omtänksam och generös.
De ser rakt igenom mig, in i min själ och den person jag är.
De vet alla mina fel och brister. Och de älskar mig ändå!

Ändå envisas jag med att välja män som inte ser något annat än ett projekt, någon de kan styra och ställa med tills jag inte vet vem jag är eller hur jag vill vara.

Nästa gång jag blir kär. Ska det vara i någon som ser allt det där kursiva.
OCH allt det där fetmarkerade.
Någon som tänker att Christine vill jag leva med, precis som hon är här och nu.


I'm a little bit of everything
All rolled into one
You know you wouldn't want it any other way