Firar fredag idag, då det är den årliga crosstävlingen GGN i helgen.
I min lilla familj är det en högtid som firas mer än julafton.
De senaste veckorna har min babycake tillbringat varenda ledig sekund i garaget, där kolvar har bytts, extratankar skruvats på, packningar läckt och guu-vet-vad.
Hans lilla son går upp i extas när pappa hämtar på dagis och skriker "meeeeecka!!!!! Min pappa kör cåss!!! Pappa bom bang chraaaash!!!! Mej mecka pappas cååååss gajachet!!!!"... Det säger väl allt.

I natt invaderas alltså huset av tio brunstiga fastlandstjurar som ska erövra tävlingen, tjejerna, Visby i allmänhet och krogen i synnerlighet.
Ja, de som inte själva orkar med detta uthållighetsprov där man kör i gyttja, lera blandat med ishal hällsten under tre timmars tid, de kommer hit för att "meeeecka!!!!", dunka varandra i ryggen och festa. Rejält!

Jag ser verkligen fram emot en helg som tillfällig singel där man förhoppningsvis får se sin kärlek cirka två gånger, i starten, och när han tumlar hem på morgonsidan efter prisutdelningen.
Sen vet jag ju vart jag kan hitta honom på söndagen, förmodligen hängmörad, blåslagen och bakfull, kvidandes i soffan. Men den biten hoppar jag gärna.

Nu har jag gnällt färdigt.
Det är faktiskt egentligen en himla mysig tillställning där det ALLTID regnar, man tultar runt i gummistövlar, dricker varm choklad på en sten i skogen och får kaaaanske syn på kärlekens nummerlapp 34 så att man kan hoppa och jubla lite.