Mitt liv känns ibland som taget ur de vildaste scenerna i en dålig film.
När alla verkar stadga sig, trivas i vardagslunk och halvtristess, är det som att mitt liv oftast går på högvarv, för att helt stanna av i några månader, och sedan upp på högsta volym igen.
Inte minst i kärlek.



Kanske har jag förälskat mig i tanken om hur det går till på film.
Där det tillstöter komplikationer som bara gör historien mer romantisk, mer passionerad.
Där otrohet, velighet, problem och gräl utgör en del av hela historien som gör slutresultatet så mycket mer betydelsefullt och vackert.
Se på Carrie och Mr Big.
Hur intresserade hade vi varit av deras förhållande om det hade varit smooth sailing ända från start? Själva spänningen och romantiken ligger i deras av- och tillrelation, vi vill kunna sucka, "men dom ÄLSKAR ju varandra!", när allt pekar på motsatsen. Trots att han gifter sig med någon annan, velar, kommer tillbaka, sticker till Paris, ångrar sig, och står där med hundvalpsögon när allting annat skiter sig.
Kanske behöver tjejer som jag en realitycheck för att inse hur det blir på riktigt när du älskar någon som inte älskar dig tillbaka.

Det blir inte romantiskt.
Små kolibris kvittrar inte i kör när Han inser att Han faktiskt vill ha dig.
Har han valt bort dig för någon annan är sannolikheten stor att det inte avslutas i storstilad elegans med bröllop i Vera Wang och inhyrd gospelkör.
Tro mig.

It's time to ditch the Mr Big syndrome.