Satte mig upp i sängen tidigt imorse, klarvaken, med en tanke i huvudet.
Ett halleljua-moment som jag inte kan släppa.

Så som det börjar, så fortsätter det, och så slutar det.
Jag tänker nu främst förhållanden (surprice), men överhuvudtaget verkar livet vara såhär.
Alla mina relationer har kunnat återspeglas i denna grundfilosofi.
Som det började, så slutade det. Den som var minst intresserad i början var också den som avslutade. Den som velade var den som fortsatte att vela. Den som bråkade fortsatte att bråka. Även om relationer utvecklas och fördjupas finns alltid en viss grunddynamik kvar, precis som det var... När det började.
Upptäckten har gjort mig sömnlös och det räckte med en snabb googling för att inse att den har gjorts av fler (hehe) betydelsefulla människor. Typ Buddah.
Även i mina längsta och mest framgångrika förhållanden, dvs mina närmsta vänner, verkar regeln gälla.
Där har det funnits en omedelbar kemi som gjorde att vi förstod varann, connectade och GENAST påbörjade en vänskaprelation. Sedan finns det de vänner som tog lång tid att lära känna, där vänskapen liksom växte fram, och trots att de kan sägas vara goda vänner så saknas liksom det där som bara...sprakar till när man finner en själsfrende. Det där som gör att man förstår varandra utan att prata, det där som gör att man ser varandras svagheter och kanske inte endast accepterar dem, utan också uppskattar dem för att de gör just den personen unik.

Jag funderar så mycket på det där just nu, vad det är som gör att vissa relationer fungerar för evigt, och varför vissa tar tvärt slut. Mest för att jag befinner mig i en livskris där jag blev lämnad av någon som jag trodde skulle finnas i mitt liv förevigt. Jag trodde det! Jag trodde att vår kemi var så stark att den aldrig skulle förändras. Den gjorde ju inte det för mig! Men här kommer Petras illusioner in. Och så adderar vi Buddahs budskap.

Jag trodde att vår relation skulle överleva allt för att det från min sida var omedelbar attraktion och ett brinnande hav av känslor som aldrig, under tre år, avtog i styrka. Hade jag öppnat ögonen så hade jag sett hur han inte kände likadant då han lämnade mig fyra gånger på dessa tre år och ofta, ofta talade om för mig att han faktiskt inte var säker på hur han kände. Han var fullständigt ärlig och menade att han inte visste om han såg oss tillsammans i framtiden. Han lovade mig varenda gång vi grälade att han skulle lämna mig tillslut. Han planerade aldrig för vårt liv tillsammans och jag var aldrig en del av hans familj, medan han var min familj från den allra första dagen.
Jag säger inte att allt var hans fel eller att jag inte har gjort misstag - det har jag, herregud, ni skulle bara veta. Men det är ett annat inlägg; detta var grunddynamiken i vårt förhållande och det är vad jag vill spegla i texten.

Och om vi då lägger ihop vår samlade erfarenhet av förhållanden och relationer, såväl kärleks- som vänskapsband, så vet vi - jag med- att det måste komma från två håll. It takes two to tango.
Om allt hopp och all kärlek strömmar från en källa till en annan, som inte svarar på dessa känslor. 
Då handlar det inte om äkta kärlek, utan om passion, illusion, och till slut om besatthet.

Och med den insikten kan vi släppa hela den här kategorin av inlägg.
Jag var bara tvungen att sätta tankarna i tryck.


För det kommer en tid när jag måste kämpa mig ur det förflutna.
Ta vara på vad jag har lärt mig, böja mig för den läkande processen och slita av bandaget... Bränna saker.
Det är nu jag ska bege mig ut i den vida världen igen, även om jag har blivit lite bränd i skinnet, även om jag haltar lite på ena benet.
Det är nu jag reser mig ur dvalan och deklarerar att Jag. Har. Bestämt. Mig. För. Att. Leva.
Oavsett vad.
Precis som jag är.
Så är jag här.
Och jag är redo för mer.


Ps. Om du inte tror på Buddah eller mig, lita på Maya Angelou.
"The first time someone shows themselves to you, believe them".

You know it, babe.