...Eller inte.
Nä, tänk om jag fortfarande hade haft en hang up på Martin, min absolut första kärlek.
 Vi var fem år gamla och gick på lekis.
Jag berättade för alla som ville höra om hans underbara sömniga ögon (inte ett drag jag faller för idag) och tyckte att han var snäll och söt och mysig att krama.
Martin gick i min klass ända tills vi slutade nian.
Då var passionen rätt död, kan man säga.
Den dog någonstans under det där första fresh man-året på lekis.
Jag fick höra att han åt sand och drog som en avlöning.
Yuuuuh.

I dag är Martin en gift tvåbarnspappa.
Han har jobb och hus och verkar trivas med livet trots min rådumpning där i sandlådan.
Skönt!